Job (Swedish)

1

1:1b.JOB.001.001 I Us' land levde en man som hette Job; han var en ostrafflig och redlig man, som fruktade Gud och flydde det onda.

1:2b.JOB.001.002 Åt honom föddes sju söner och tre döttrar;

1:3b.JOB.001.003 och han ägde sju tusen får, tre tusen kameler, fem hundra par oxar och fem hundra åsninnor, därtill tjänare i stor mängd. Så var denne man mäktigare än någon annan i Österlandet.

1:4b.JOB.001.004 Och hans söner hade för sed att gå åstad och hålla gästabud, den ena dagen i den enes hus, den andra dagen i den andres; de sände då och inbjödo sina tre systrar att äta och dricka tillsammans med dem.

1:5b.JOB.001.005 När så en omgång av gästabudsdagar var till ända, sände Job efter dem för att helga dem; bittida om morgonen offrade han då ett brännoffer för var och en av dem. Ty Job tänkte »Kanhända hava mina barn syndat och i sina hjärtan talat förgripligt om Gud». Så gjorde Job för var gång.

1:6b.JOB.001.006 Men nu hände sig en dag att Guds söner kommo och trädde fram inför HERREN, och Åklagaren kom också med bland dem.

1:7b.JOB.001.007 Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?» Åklagaren svarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden och från en färd omkring på den.»

1:8b.JOB.001.008 Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänare Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda.»

1:9b.JOB.001.009 Åklagaren svarade HERREN och sade: »Är det då för intet som Job fruktar Gud?

1:10b.JOB.001.010 Du har ju på allt sätt beskärmat honom och hans hus och allt vad han äger; du har välsignat hans händers verk, och hans boskapshjordar hava utbrett sig i landet.

1:11b.JOB.001.011 Man räck ut din hand och kom vid detta allt som han äger; förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig.»

1:12b.JOB.001.012 HERREN sade till Åklagaren: »Välan, allt vad han äger vare givet i din hand; allenast mot honom själv må du icke räcka ut din hand.» Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte.

1:13b.JOB.001.013 När nu en dag hans söner och döttrar höllo måltid och drucko vin i den äldste broderns hus,

1:14b.JOB.001.014 Kom en budbärare till Job och sade: »Oxarna gingo för plogen, och åsninnorna betade därbredvid;

1:15b.JOB.001.015 då föllo sabéerna in och rövade bort dem, och folket slogo de med svärdsegg. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.»

1:16b.JOB.001.016 Medan denne ännu talade, kom åter en och sade: »Guds eld föll ifrån himmelen och slog ned bland småboskapen och folket och förtärde dem. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.»

1:17b.JOB.001.017 Medan denne ännu talade, kom åter en och sade: Kaldéerna ställde upp sitt manskap i tre hopar och föllo så över kamelerna och rövade bort dem, och folket slogo de med svärdsegg. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.»

1:18b.JOB.001.018 Under det att denne ännu talade, kom åter en annan och sade: Dina söner och döttrar höllo måltid och drucko vin i den äldste broderns hus;

1:19b.JOB.001.019 då kom en stark storm fram över öknen och tog tag i husets fyra hörn, och det föll omkull över folket, så att de förgingos. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.»

1:20b.JOB.001.020 Då stod Job upp och rev sönder sin mantel och skar av håret på sitt huvud. Och han föll ned till jorden och tillbad

1:21b.JOB.001.021 och sade: »Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit; HERREN gav, och HERREN tog. Lovat vare HERRENS namn!»

1:22b.JOB.001.022 Vid allt detta syndade Job icke och talade intet lasteligt mot Gud.

2

2:1b.JOB.002.001 Åter hände sig en dag att Guds söner kommo och trädde fram inför HERREN; och Åklagaren kom också med bland dem och trädde fram inför HERREN.

2:2b.JOB.002.002 Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?» Åklagaren svarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden och från en färd omkring på den.»

2:3b.JOB.002.003 Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänare Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda; och ännu håller han fast vid sin ostrafflighet. Så har du då uppeggat mig mot honom till att utan sak fördärva honom.»

2:4b.JOB.002.004 Åklagaren svarade HERREN och sade: »Hud för hud; allt vad man äger giver man ju för att själv slippa undan.

2:5b.JOB.002.005 Men räck ut din hand och kom vid hans kött och ben; förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig.»

2:6b.JOB.002.006 HERREN sade till Åklagaren: »Välan, han vare given i din hand; allenast hans liv må du skona.»

2:7b.JOB.002.007 Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte och slog Job med svåra bulnader, ifrån fotbladet ända till hjässan.

2:8b.JOB.002.008 Och han tog sig en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan.

2:9b.JOB.002.009 Då sade hans hustru till honom: »Håller du ännu fast vid din ostrafflighet? Tala fritt ut om Gud, och dö.»

2:10b.JOB.002.010 Man han svarade henne: »Du talar såsom en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi taga emot det goda av Gud, skola vi då icke också taga emot det onda?» Vid allt detta syndade Job icke med sina läppar.

2:11b.JOB.002.011 Men tre vänner till Job fingo höra om alla de olyckor som hade träffat honom, och de kommo så, var och en från sin ort; Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama. Och de avtalade med varandra att de skulle begiva sig åstad för att ömka honom och trösta honom.

2:12b.JOB.002.012 Men när de, ännu på avstånd, lyfte upp sina ögon och sågo att de icke mer kunde känna igen honom, brusto de ut i gråt och revo sönder sina mantlar och kastade stoft mot himmelen, ned över sina huvuden.

2:13b.JOB.002.013 Sedan sutto de med honom på jorden i sju dagar och sju nätter, utan att någon av dem talade ett ord till honom, eftersom de sågo att hans plåga var mycket stor.

3

3:1b.JOB.003.001 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;

3:2b.JOB.003.002 Job tog till orda och sade:

3:3b.JOB.003.003 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

3:4b.JOB.003.004 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.

3:5b.JOB.003.005 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

3:6b.JOB.003.006 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.

3:7b.JOB.003.007 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.

3:8b.JOB.003.008 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.

3:9b.JOB.003.009 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;

3:10b.JOB.003.010 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

3:11b.JOB.003.011 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?

3:12b.JOB.003.012 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?

3:13b.JOB.003.013 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,

3:14b.JOB.003.014 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,

3:15b.JOB.003.015 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;

3:16b.JOB.003.016 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

3:17b.JOB.003.017 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;

3:18b.JOB.003.018 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.

3:19b.JOB.003.019 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

3:20b.JOB.003.020 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,

3:21b.JOB.003.021 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,

3:22b.JOB.003.022 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;

3:23b.JOB.003.023 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?

3:24b.JOB.003.024 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.

3:25b.JOB.003.025 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.

3:26b.JOB.003.026 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.

4

4:1b.JOB.004.001 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

4:2b.JOB.004.002 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

4:3b.JOB.004.003 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

4:4b.JOB.004.004 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

4:5b.JOB.004.005 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

4:6b.JOB.004.006 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

4:7b.JOB.004.007 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

4:8b.JOB.004.008 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

4:9b.JOB.004.009 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

4:10b.JOB.004.010 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

4:11b.JOB.004.011 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

4:12b.JOB.004.012 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

4:13b.JOB.004.013 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

4:14b.JOB.004.014 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

4:15b.JOB.004.015 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

4:16b.JOB.004.016 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

4:17b.JOB.004.017 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

4:18b.JOB.004.018 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

4:19b.JOB.004.019 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

4:20b.JOB.004.020 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

4:21b.JOB.004.021 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»

5

5:1b.JOB.005.001 Ropa fritt; vem finnes, som svarar dig, och till vilken av de heliga kan du vända dig?

5:2b.JOB.005.002 Se, dåren dräpes av sin grämelse, och den fåkunnige dödas av sin bitterhet.

5:3b.JOB.005.003 Jag såg en dåre, fast var han rotad, men plötsligt måste jag ropa ve över hans boning.

5:4b.JOB.005.004 Ty hans barn gå nu fjärran ifrån frälsning, de förtrampas i porten utan räddning.

5:5b.JOB.005.005 Av hans skörd äter vem som är hungrig, den rövas bort, om och hägnad med törnen; efter hans rikedom gapar ett giller.

5:6b.JOB.005.006 Ty icke upp ur stoftet kommer fördärvet, ej ur marken skjuter olyckan upp;

5:7b.JOB.005.007 nej, människan varder född till olycka, såsom eldgnistor måste flyga mot höjden.

5:8b.JOB.005.008 Men vore det nu jag, så sökte jag nåd hos Gud, åt Gud hemställde jag min sak,

5:9b.JOB.005.009 åt honom som gör stora och outrannsakliga ting, under, flera än någon kan räkna,

5:10b.JOB.005.010 åt honom som låter regnet falla på jorden och sänder vatten ned över markerna,

5:11b.JOB.005.011 när han vill upphöja de ringa och förhjälpa de sörjande till frälsning.

5:12b.JOB.005.012 Han är den som gör de klokas anslag om intet, så att deras händer intet uträtta med förnuft;

5:13b.JOB.005.013 han fångar de visa i deras klokskap och låter de illfundiga förhasta sig i sina rådslag:

5:14b.JOB.005.014 mitt på dagen råka de ut för mörker och famla mitt i ljuset, likasom vore det natt.

5:15b.JOB.005.015 Så frälsar han från deras tungors svärd, han frälsar den fattige ur den övermäktiges hand.

5:16b.JOB.005.016 Den arme kan så åter hava ett hopp, och orättfärdigheten måste tillsluta sin mun.

5:17b.JOB.005.017 Ja, säll är den människa som Gud agar; den Allsmäktiges tuktan må du icke förkasta.

5:18b.JOB.005.018 Ty om han och sargar, så förbinder han ock, om han slår, så hela ock hans händer.

5:19b.JOB.005.019 Sex gånger räddar han dig ur nöden, ja, sju gånger avvändes olyckan från dig.

5:20b.JOB.005.020 I hungerstid förlossar han dig från döden och i krig undan svärdets våld.

5:21b.JOB.005.021 När tungor svänga gisslet, gömmes du undan; du har intet att frukta, när förhärjelse kommer.

5:22b.JOB.005.022 Ja, åt förhärjelse och dyr tid kan du då le, för vilddjur behöver du ej heller känna fruktan;

5:23b.JOB.005.023 ty med markens stenar står du i förbund, och med djuren på marken har du ingått fred.

5:24b.JOB.005.024 Och du får se huru din hydda står trygg; när du synar din boning, saknas intet däri.

5:25b.JOB.005.025 Du får ock se huru din ätt förökas, huru din avkomma bliver såsom markens örter.

5:26b.JOB.005.026 I graven kommer du, när du har hunnit din mognad, såsom sädesskylen bärgas, då dess tid är inne.

5:27b.JOB.005.027 Se, detta hava vi utrannsakat, och så är det; hör därpå och betänk det väl.

6

6:1b.JOB.006.001 Då tog Job till orda och sade:

6:2b.JOB.006.002 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

6:3b.JOB.006.003 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

6:4b.JOB.006.004 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

6:5b.JOB.006.005 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

6:6b.JOB.006.006 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

6:7b.JOB.006.007 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

6:8b.JOB.006.008 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

6:9b.JOB.006.009 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

6:10b.JOB.006.010 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

6:11b.JOB.006.011 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

6:12b.JOB.006.012 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

6:13b.JOB.006.013 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

6:14b.JOB.006.014 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

6:15b.JOB.006.015 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

6:16b.JOB.006.016 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

6:17b.JOB.006.017 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

6:18b.JOB.006.018 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

6:19b.JOB.006.019 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

6:20b.JOB.006.020 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

6:21b.JOB.006.021 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

6:22b.JOB.006.022 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

6:23b.JOB.006.023 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

6:24b.JOB.006.024 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

6:25b.JOB.006.025 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

6:26b.JOB.006.026 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

6:27b.JOB.006.027 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

6:28b.JOB.006.028 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

6:29b.JOB.006.029 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

6:30b.JOB.006.030 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

7

7:1b.JOB.007.001 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

7:2b.JOB.007.002 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

7:3b.JOB.007.003 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

7:4b.JOB.007.004 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

7:5b.JOB.007.005 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

7:6b.JOB.007.006 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

7:7b.JOB.007.007 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

7:8b.JOB.007.008 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

7:9b.JOB.007.009 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån.

7:10b.JOB.007.010 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

7:11b.JOB.007.011 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

7:12b.JOB.007.012 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

7:13b.JOB.007.013 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

7:14b.JOB.007.014 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

7:15b.JOB.007.015 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

7:16b.JOB.007.016 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

7:17b.JOB.007.017 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

7:18b.JOB.007.018 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

7:19b.JOB.007.019 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

7:20b.JOB.007.020 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

7:21b.JOB.007.021 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

8

8:1b.JOB.008.001 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

8:2b.JOB.008.002 Huru länge vill du hålla på med sådant tal och låta din muns ord komma såsom en väldig storm?

8:3b.JOB.008.003 Skulle väl Gud kunna kränka rätten? Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?

8:4b.JOB.008.004 Om dina barn hava syndat mot honom och han gav dem i sina överträdelsers våld,

8:5b.JOB.008.005 så vet, att om du själv söker Gud och beder till den Allsmäktige om misskund,

8:6b.JOB.008.006 då, om du är ren och rättsinnig, ja, då skall han vakna upp till din räddning och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet;

8:7b.JOB.008.007 och så skall din första tid synas ringa, då nu din sista tid har blivit så stor.

8:8b.JOB.008.008 Ty fråga framfarna släkten, och akta på vad fäderna hava utrönt

8:9b.JOB.008.009 -- vi själva äro ju från i går och veta intet, en skugga äro våra dagar på jorden;

8:10b.JOB.008.010 men de skola undervisa dig och säga dig det, ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:

8:11b.JOB.008.011 »Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank, eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes?

8:12b.JOB.008.012 Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd, måste den då vissna, före allt annat gräs.

8:13b.JOB.008.013 Så går det alla som förgäta Gud; den gudlöses hopp måste varda om intet.

8:14b.JOB.008.014 Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig och hans förtröstan lik spindelns väv.

8:15b.JOB.008.015 Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd; han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.

8:16b.JOB.008.016 Lik en frodig planta växer han i solens sken, ut över lustgården sträcka sig hans skott;

8:17b.JOB.008.017 kring stenröset slingra sig hans rötter, mellan stenarna bryter han sig fram.

8:18b.JOB.008.018 Men när så Gud rycker bort honom från hans plats, då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.'

8:19b.JOB.008.019 Ja, så går det med hans levnads fröjd, och ur mullen få andra växa upp.»

8:20b.JOB.008.020 Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig, han håller ej heller de onda vid handen.

8:21b.JOB.008.021 Så bida då, till dess han fyller din mun med löje och dina läppar med jubel.

8:22b.JOB.008.022 De som hata dig varda då höljda med skam, och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.

9

9:1b.JOB.009.001 Därefter tog Job till orda och sade:

9:2b.JOB.009.002 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?

9:3b.JOB.009.003 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.

9:4b.JOB.009.004 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;

9:5b.JOB.009.005 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;

9:6b.JOB.009.006 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;

9:7b.JOB.009.007 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;

9:8b.JOB.009.008 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;

9:9b.JOB.009.009 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;

9:10b.JOB.009.010 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?

9:11b.JOB.009.011 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.

9:12b.JOB.009.012 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

9:13b.JOB.009.013 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;

9:14b.JOB.009.014 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?

9:15b.JOB.009.015 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.

9:16b.JOB.009.016 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

9:17b.JOB.009.017 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.

9:18b.JOB.009.018 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.

9:19b.JOB.009.019 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»

9:20b.JOB.009.020 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

9:21b.JOB.009.021 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.

9:22b.JOB.009.022 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

9:23b.JOB.009.023 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.

9:24b.JOB.009.024 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?

9:25b.JOB.009.025 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;

9:26b.JOB.009.026 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

9:27b.JOB.009.027 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,

9:28b.JOB.009.028 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

9:29b.JOB.009.029 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?

9:30b.JOB.009.030 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,

9:31b.JOB.009.031 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.

9:32b.JOB.009.032 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;

9:33b.JOB.009.033 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.

9:34b.JOB.009.034 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;

9:35b.JOB.009.035 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.

10

10:1b.JOB.010.001 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

10:2b.JOB.010.002 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

10:3b.JOB.010.003 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

10:4b.JOB.010.004 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

10:5b.JOB.010.005 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

10:6b.JOB.010.006 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

10:7b.JOB.010.007 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

10:8b.JOB.010.008 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

10:9b.JOB.010.009 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

10:10b.JOB.010.010 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

10:11b.JOB.010.011 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

10:12b.JOB.010.012 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

10:13b.JOB.010.013 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

10:14b.JOB.010.014 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

10:15b.JOB.010.015 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

10:16b.JOB.010.016 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

10:17b.JOB.010.017 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

10:18b.JOB.010.018 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

10:19b.JOB.010.019 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

10:20b.JOB.010.020 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

10:21b.JOB.010.021 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

10:22b.JOB.010.022 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

11

11:1b.JOB.011.001 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

11:2b.JOB.011.002 Skall sådant ordflöde bliva utan svar och en så stortalig man få rätt?

11:3b.JOB.011.003 Skall ditt lösa tal nödga män till tystnad, så att du får bespotta, utan att någon kommer dig att blygas?

11:4b.JOB.011.004 Och skall du så få säga: »Vad jag lär är rätt, och utan fläck har jag varit inför dina ögon»?

11:5b.JOB.011.005 Nej, om allenast Gud ville tala och upplåta sina läppar till att svara dig,

11:6b.JOB.011.006 om han ville uppenbara dig sin visdoms lönnligheter, huru han äger förstånd, ja, i dubbelt mått, då insåge du att Gud, dig till förmån, har lämnat åt glömskan en del av din missgärning.

11:7b.JOB.011.007 Men kan väl du utrannsaka Guds djuphet eller fatta den Allsmäktiges fullkomlighet?

11:8b.JOB.011.008 Hög såsom himmelen är den -- vad kan du göra? djupare än dödsriket -- vad kan du förstå?

11:9b.JOB.011.009 Dess längd sträcker sig vidare än jorden, och i bredd överträffar den havet.

11:10b.JOB.011.010 När han vill fara fram och spärra någon inne eller kalla någon till doms, vem kan då hindra honom?

11:11b.JOB.011.011 Han är ju den som känner lögnens män, fördärv upptäcker han, utan att leta därefter.

11:12b.JOB.011.012 Men lika lätt kan en dåraktig man få förstånd, som en vildåsnefåle kan födas till människa.

11:13b.JOB.011.013 Om du nu rätt bereder ditt hjärta och uträcker dina händer till honom,

11:14b.JOB.011.014 om du skaffar bort det fördärv som kan låda vid din hand och ej låter orättfärdighet bo i dina hyddor,

11:15b.JOB.011.015 ja, då får du upplyfta ditt ansikte utan skam, du står fast och har intet att frukta.

11:16b.JOB.011.016 Ja, då skall du förgäta din olycka, blott minnas den såsom vatten som har förrunnit.

11:17b.JOB.011.017 Ditt liv skall då stråla klarare än middagens sken; och kommer mörker på, så är det som en gryning till morgon.

11:18b.JOB.011.018 Du kan då vara trygg, ty du äger ett hopp; du spanar omkring dig och går sedan trygg till vila.

11:19b.JOB.011.019 Ja, du får då ligga i ro, utan att någon förskräcker dig, och många skola söka din ynnest.

11:20b.JOB.011.020 Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta; ingen tillflykt skall mer finnas för dem, och deras hopp skall vara att få giva upp andan.

12

12:1b.JOB.012.001 Därefter tog Job till orda och sade:

12:2b.JOB.012.002 Ja, visst ären I det rätta folket, och med eder kommer visheten att dö ut!

12:3b.JOB.012.003 Dock, jämväl jag har förstånd så gott som I, icke står jag tillbaka för eder; ty vem är den som ej begriper slikt?

12:4b.JOB.012.004 Så måste jag då vara ett åtlöje för min vän, jag som fick svar, så snart jag ropade till Gud; man ler åt en som är rättfärdig och ostrafflig!

12:5b.JOB.012.005 Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker; förakt väntar dem vilkas fötter vackla.

12:6b.JOB.012.006 Men förhärjares hyddor åtnjuta frid, och trygghet få sådana som trotsa Gud, de som hava sin gud i sin hand.

12:7b.JOB.012.007 Men fråga du boskapen, den må undervisa dig, och fåglarna under himmelen, de må upplysa dig;

12:8b.JOB.012.008 eller tala till jorden, hon må undervisa dig, fiskarna i havet må giva dig besked.

12:9b.JOB.012.009 Vem kan icke lära genom allt detta att det är HERRENS hand som har gjort det?

12:10b.JOB.012.010 I hans han är ju allt levandes själ och alla mänskliga varelsers anda.

12:11b.JOB.012.011 Skall icke öra pröva orden, likasom munnen prövar matens smak?

12:12b.JOB.012.012 Vishet tillkommer ju de gamle och förstånd dem som länge hava levat.

12:13b.JOB.012.013 Hos Honom finnes vishet och makt, hos honom råd och förstånd.

12:14b.JOB.012.014 Se, vad han river ned, det bygges ej upp; för den han spärrar inne kan ingen upplåta.

12:15b.JOB.012.015 Han håller vattnen tillbaka -- se, se då bliver där torrt, han släpper dem lösa, då fördärva de landet.

12:16b.JOB.012.016 Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand.

12:17b.JOB.012.017 Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt, och domare gör han till dårar.

12:18b.JOB.012.018 Han upplöser konungars välde och sätter fångbälte om deras höfter.

12:19b.JOB.012.019 Präster utblottar han, han för dem i landsflykt, och de säkrast rotade kommer han på fall.

12:20b.JOB.012.020 Välbetrodda män berövar han målet och avhänder de äldste deras insikt.

12:21b.JOB.012.021 Han utgjuter förakt över furstar och lossar de starkes gördel.

12:22b.JOB.012.022 Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker, dödsskuggan drager han fram i ljuset.

12:23b.JOB.012.023 Han låter folkslag växa till -- och förgör dem; han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort.

12:24b.JOB.012.024 Stamhövdingar i landet berövar han förståndet, han leder dem vilse i väglösa ödemarker.

12:25b.JOB.012.025 De famla i mörkret och hava intet ljus, han kommer dem att ragla såsom druckna.

13

13:1b.JOB.013.001 Ja, alltsammans har mitt öga sett, mitt öra har hört det och nogsamt givit akt.

13:2b.JOB.013.002 Vad I veten, det vet också jag; icke står jag tillbaka för eder.

13:3b.JOB.013.003 Men till den Allsmäktige vill jag nu tala, det lyster mig att gå till rätta med Gud.

13:4b.JOB.013.004 Dock, I ären män som spinna ihop lögn, allasammans hopsätten I fåfängligt tal.

13:5b.JOB.013.005 Om I ändå villen alldeles tiga! Det kunde tillräknas eder som vishet.

13:6b.JOB.013.006 Hören nu likväl mitt klagomål, och akten på mina läppars gensagor.

13:7b.JOB.013.007 Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal och honom till förmån bruka oärligt tal?

13:8b.JOB.013.008 Skolen I visa eder partiska för honom eller göra eder till sakförare för Gud?

13:9b.JOB.013.009 Icke kan sådant ändas väl, när han håller räfst med eder? Eller kunnen I gäckas med honom, såsom man kan gäckas med en människa?

13:10b.JOB.013.010 Nej, förvisso skall han straffa eder, om I visen en hemlig partiskhet.

13:11b.JOB.013.011 Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder, och fruktan för honom skall falla över eder.

13:12b.JOB.013.012 Edra tänkespråk skola då bliva visdomsord av aska, edra försvarsverk varda såsom vallar av ler.

13:13b.JOB.013.013 Tigen nu för min, så skall jag tala, gånge så över mig vad det vara må.

13:14b.JOB.013.014 Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tänderna och taga min själ i min hand.

13:15b.JOB.013.015 Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat; min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom.

13:16b.JOB.013.016 Redan detta skall lända mig till frälsning, ty ingen gudlös dristar komma inför honom.

13:17b.JOB.013.017 Hören, hören då mina ord, och låten min förklaring tränga in i edra öron.

13:18b.JOB.013.018 Se, här lägger jag saken fram; jag vet att jag skall befinnas hava rätt.

13:19b.JOB.013.019 Eller gives det någon som kan vederlägga mig? Ja, då vill jag tiga -- och dö.

13:20b.JOB.013.020 Allenast två ting må du ej göra mot mig, så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte:

13:21b.JOB.013.021 din hand må du ej låta komma mig när, och fruktan för dig må icke förskräcka mig.

13:22b.JOB.013.022 Sedan må du åklaga, och jag vill svara, eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.

13:23b.JOB.013.023 Huru är det alltså med mina missgärningar och synder? Låt mig få veta min överträdelse och synd.

13:24b.JOB.013.024 Varför döljer du ditt ansikte och aktar mig såsom din fiende?

13:25b.JOB.013.025 Vill du skrämma ett löv som drives av vinden, vill du förfölja ett borttorkat strå?

13:26b.JOB.013.026 Du skriver ju bedrövelser på min lott och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar;

13:27b.JOB.013.027 du sätter mina fötter i stocken, du vaktar på alla vägar, för mina fotsulor märker du ut stegen.

13:28b.JOB.013.028 Och detta mot en som täres bort lik murket trä, en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!

14

14:1b.JOB.014.001 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

14:2b.JOB.014.002 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

14:3b.JOB.014.003 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

14:4b.JOB.014.004 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

14:5b.JOB.014.005 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

14:6b.JOB.014.006 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

14:7b.JOB.014.007 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

14:8b.JOB.014.008 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

14:9b.JOB.014.009 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

14:10b.JOB.014.010 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

14:11b.JOB.014.011 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

14:12b.JOB.014.012 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

14:13b.JOB.014.013 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

14:14b.JOB.014.014 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

14:15b.JOB.014.015 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

14:16b.JOB.014.016 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

14:17b.JOB.014.017 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

14:18b.JOB.014.018 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

14:19b.JOB.014.019 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

14:20b.JOB.014.020 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

14:21b.JOB.014.021 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

14:22b.JOB.014.022 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

15

15:1b.JOB.015.001 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

15:2b.JOB.015.002 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?

15:3b.JOB.015.003 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?

15:4b.JOB.015.004 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.

15:5b.JOB.015.005 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.

15:6b.JOB.015.006 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.

15:7b.JOB.015.007 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?

15:8b.JOB.015.008 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?

15:9b.JOB.015.009 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

15:10b.JOB.015.010 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.

15:11b.JOB.015.011 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?

15:12b.JOB.015.012 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,

15:13b.JOB.015.013 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?

15:14b.JOB.015.014 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

15:15b.JOB.015.015 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

15:16b.JOB.015.016 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

15:17b.JOB.015.017 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,

15:18b.JOB.015.018 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

15:19b.JOB.015.019 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

15:20b.JOB.015.020 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

15:21b.JOB.015.021 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

15:22b.JOB.015.022 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.

15:23b.JOB.015.023 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

15:24b.JOB.015.024 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

15:25b.JOB.015.025 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

15:26b.JOB.015.026 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;

15:27b.JOB.015.027 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;

15:28b.JOB.015.028 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.

15:29b.JOB.015.029 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.

15:30b.JOB.015.030 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

15:31b.JOB.015.031 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

15:32b.JOB.015.032 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.

15:33b.JOB.015.033 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.

15:34b.JOB.015.034 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

15:35b.JOB.015.035 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.

16

16:1b.JOB.016.001 Därefter tog Job till orda och sade:

16:2b.JOB.016.002 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

16:3b.JOB.016.003 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

16:4b.JOB.016.004 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

16:5b.JOB.016.005 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

16:6b.JOB.016.006 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

16:7b.JOB.016.007 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

16:8b.JOB.016.008 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

16:9b.JOB.016.009 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

16:10b.JOB.016.010 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

16:11b.JOB.016.011 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

16:12b.JOB.016.012 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

16:13b.JOB.016.013 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

16:14b.JOB.016.014 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

16:15b.JOB.016.015 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

16:16b.JOB.016.016 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

16:17b.JOB.016.017 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

16:18b.JOB.016.018 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

16:19b.JOB.016.019 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

16:20b.JOB.016.020 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

16:21b.JOB.016.021 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

16:22b.JOB.016.022 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

17

17:1b.JOB.017.001 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.

17:2b.JOB.017.002 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

17:3b.JOB.017.003 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?

17:4b.JOB.017.004 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.

17:5b.JOB.017.005 Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.

17:6b.JOB.017.006 Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.

17:7b.JOB.017.007 Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

17:8b.JOB.017.008 De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

17:9b.JOB.017.009 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

17:10b.JOB.017.010 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

17:11b.JOB.017.011 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.

17:12b.JOB.017.012 Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

17:13b.JOB.017.013 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;

17:14b.JOB.017.014 till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

17:15b.JOB.017.015 Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?

17:16b.JOB.017.016 Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.

18

18:1b.JOB.018.001 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

18:2b.JOB.018.002 Huru länge skolen I gå på jakt efter ord? Kommen till förstånd; sedan må vi talas vid.

18:3b.JOB.018.003 Varför skola vi aktas såsom oskäliga djur, räknas i edra ögon såsom ett förstockat folk?

18:4b.JOB.018.004 Du som i din vrede sliter sönder dig själv, menar du att dör din skull jorden skall bliva öde och klippan flyttas bort från sin plats?

18:5b.JOB.018.005 Nej, den ogudaktiges ljus skall slockna ut, och lågan av hans eld icke giva något sken.

18:6b.JOB.018.006 Ljuset skall förmörkas i hans hydda, och lampan slockna ut för honom.

18:7b.JOB.018.007 Hans väldiga steg skola stäckas, hans egna rådslag bringa honom på fall.

18:8b.JOB.018.008 Ty han rusar med sina fötter in i nätet, försåten lura, där han vandrar fram;

18:9b.JOB.018.009 snaran griper honom om hälen, och gillret tager honom fatt;

18:10b.JOB.018.010 garn till att fånga honom äro lagda på marken och snärjande band på hans stig.

18:11b.JOB.018.011 Från alla sidor ängsla honom förskräckelser, de jaga honom, varhelst han går fram.

18:12b.JOB.018.012 Olyckan vill uppsluka honom, och ofärd står redo, honom till fall.

18:13b.JOB.018.013 Under hans hud frätas hans lemmar bort, ja, av dödens förstfödde bortfrätas hans lemmar.

18:14b.JOB.018.014 Ur sin hydda, som han förtröstar på, ryckes han bort, och till förskräckelsernas konung vandrar han hän.

18:15b.JOB.018.015 I hans hydda får främlingar bo, och svavel utströs över hans boning.

18:16b.JOB.018.016 Nedantill förtorkas hans rötter, och ovantill vissnar hans krona bort.

18:17b.JOB.018.017 Hans åminnelse förgås ifrån jorden, hans namn lever icke kvar i världen.

18:18b.JOB.018.018 Från ljus stötes han ned i mörker och förjagas ifrån jordens krets.

18:19b.JOB.018.019 Utan barn och avkomma bliver han i sitt folk, och ingen i hans boningar skall slippa undan.

18:20b.JOB.018.020 Över hans ofärdsdag häpna västerns folk, och österns män gripas av rysning.

18:21b.JOB.018.021 Ja, så sker det med den orättfärdiges hem, så går det dens hus, som ej vill veta av Gud.

19

19:1b.JOB.019.001 Därefter tog Job till orda och sade:

19:2b.JOB.019.002 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

19:3b.JOB.019.003 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

19:4b.JOB.019.004 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

19:5b.JOB.019.005 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

19:6b.JOB.019.006 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

19:7b.JOB.019.007 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

19:8b.JOB.019.008 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

19:9b.JOB.019.009 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

19:10b.JOB.019.010 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

19:11b.JOB.019.011 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

19:12b.JOB.019.012 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

19:13b.JOB.019.013 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

19:14b.JOB.019.014 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

19:15b.JOB.019.015 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

19:16b.JOB.019.016 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

19:17b.JOB.019.017 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

19:18b.JOB.019.018 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

19:19b.JOB.019.019 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

19:20b.JOB.019.020 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

19:21b.JOB.019.021 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

19:22b.JOB.019.022 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

19:23b.JOB.019.023 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

19:24b.JOB.019.024 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

19:25b.JOB.019.025 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

19:26b.JOB.019.026 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

19:27b.JOB.019.027 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

19:28b.JOB.019.028 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

19:29b.JOB.019.029 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

20

20:1b.JOB.020.001 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

20:2b.JOB.020.002 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.

20:3b.JOB.020.003 Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.

20:4b.JOB.020.004 Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:

20:5b.JOB.020.005 att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?

20:6b.JOB.020.006 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,

20:7b.JOB.020.007 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»

20:8b.JOB.020.008 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.

20:9b.JOB.020.009 Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.

20:10b.JOB.020.010 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.

20:11b.JOB.020.011 Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.

20:12b.JOB.020.012 Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,

20:13b.JOB.020.013 är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,

20:14b.JOB.020.014 så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.

20:15b.JOB.020.015 Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.

20:16b.JOB.020.016 Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.

20:17b.JOB.020.017 Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.

20:18b.JOB.020.018 Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.

20:19b.JOB.020.019 Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.

20:20b.JOB.020.020 Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.

20:21b.JOB.020.021 Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.

20:22b.JOB.020.022 Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.

20:23b.JOB.020.023 Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.

20:24b.JOB.020.024 Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.

20:25b.JOB.020.025 När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.

20:26b.JOB.020.026 Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.

20:27b.JOB.020.027 Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.

20:28b.JOB.020.028 Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.

20:29b.JOB.020.029 Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.

21

21:1b.JOB.021.001 Därefter tog Job till orda och sade:

21:2b.JOB.021.002 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.

21:3b.JOB.021.003 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.

21:4b.JOB.021.004 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?

21:5b.JOB.021.005 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.

21:6b.JOB.021.006 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.

21:7b.JOB.021.007 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?

21:8b.JOB.021.008 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.

21:9b.JOB.021.009 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

21:10b.JOB.021.010 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.

21:11b.JOB.021.011 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.

21:12b.JOB.021.012 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.

21:13b.JOB.021.013 De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.

21:14b.JOB.021.014 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.

21:15b.JOB.021.015 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

21:16b.JOB.021.016 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

21:17b.JOB.021.017 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?

21:18b.JOB.021.018 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.

21:19b.JOB.021.019 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.

21:20b.JOB.021.020 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.

21:21b.JOB.021.021 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?

21:22b.JOB.021.022 »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»

21:23b.JOB.021.023 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;

21:24b.JOB.021.024 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.

21:25b.JOB.021.025 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.

21:26b.JOB.021.026 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

21:27b.JOB.021.027 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.

21:28b.JOB.021.028 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

21:29b.JOB.021.029 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:

21:30b.JOB.021.030 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?

21:31b.JOB.021.031 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

21:32b.JOB.021.032 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.

21:33b.JOB.021.033 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.

21:34b.JOB.021.034 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.

22

22:1b.JOB.022.001 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

22:2b.JOB.022.002 Kan en man bereda Gud något gagn, så att det länder honom till gagn, om någon är förståndig?

22:3b.JOB.022.003 Har den Allsmäktige någon båtnad av att du är rättfärdig, eller någon vinning av att du vandrar ostraffligt?

22:4b.JOB.022.004 Är det för din gudsfruktans skull som han straffar dig, och som han går med dig till doms?

22:5b.JOB.022.005 Har då icke din ondska varit stor, och voro ej dina missgärningar utan ände?

22:6b.JOB.022.006 Jo, du tog pant av din broder utan sak, du plundrade de utblottade på deras kläder.

22:7b.JOB.022.007 Åt den försmäktande gav du intet vatten att dricka, och den hungrige nekade du bröd.

22:8b.JOB.022.008 För den väldige ville du upplåta landet, och den myndige skulle få bo däri,

22:9b.JOB.022.009 men änkor lät du gå med tomma händer, och de faderlösas armar blevo krossade.

22:10b.JOB.022.010 Därför omgives du nu av snaror och förfäras av plötslig skräck.

22:11b.JOB.022.011 ja, av ett mörker där du intet ser, och av vattenflöden som övertäcka dig.

22:12b.JOB.022.012 I himmelens höjde är det ju Gud som har sin boning, och du ser stjärnorna däruppe, huru högt de sitta;

22:13b.JOB.022.013 därför tänker du: »Vad kan Gud veta? Skulle han kunna döma, han som bor bortom töcknet?

22:14b.JOB.022.014 Molnen äro ju ett täckelse, så att han intet ser; och på himlarunden är det han har sin gång.»

22:15b.JOB.022.015 Vill du då hålla dig på forntidens väg, där fördärvets män gingo fram,

22:16b.JOB.022.016 de män som bortrycktes, innan deras tid var ute, och såsom en ström flöt deras grundval bort,

22:17b.JOB.022.017 de män som sade till Gud: »Vik ifrån oss», ty vad skulle den Allsmäktige kunna göra dem?

22:18b.JOB.022.018 Det var ju dock han som uppfyllde deras hus med sitt goda. De ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

22:19b.JOB.022.019 De rättfärdiga skola se det och glädja sig, och den oskyldige skall få bespotta dem:

22:20b.JOB.022.020 »Ja, nu äro förvisso våra motståndare utrotade, och deras överflöd har elden förtärt.»

22:21b.JOB.022.021 Men sök nu förlikning och frid med honom; därigenom skall lycka falla dig till.

22:22b.JOB.022.022 Tag emot undervisning av hans mun, och förvara hans ord i ditt hjärta.

22:23b.JOB.022.023 Om du omvänder dig till den Allsmäktige, så bliver du upprättad; men orättfärdighet må du skaffa bort ur din hydda.

22:24b.JOB.022.024 Ja kasta din gyllene skatt i stoftet och Ofirs-guldet ibland bäckens stenar,

22:25b.JOB.022.025 så bliver den Allsmäktige din gyllene skatt, det ädlaste silver varder han för dig.

22:26b.JOB.022.026 Ja, då skall du hava din lust i den Allsmäktige och kunna upplyfta ditt ansikte till Gud.

22:27b.JOB.022.027 När du då beder till honom, skall han höra dig, och de löften du gör skall du få infria.

22:28b.JOB.022.028 Allt vad du besluter skall då lyckas för dig, och ljus skall skina på dina vägar.

22:29b.JOB.022.029 Om de leda mot djupet och du då beder: »Uppåt!», så frälsar han mannen som har ödmjukat sig.

22:30b.JOB.022.030 Ja han räddar och den som ej är fri ifrån skuld; genom dina händers renhet räddas en sådan.

23

23:1b.JOB.023.001 Därefter tog Job till orda och sade:

23:2b.JOB.023.002 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

23:3b.JOB.023.003 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

23:4b.JOB.023.004 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

23:5b.JOB.023.005 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

23:6b.JOB.023.006 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

23:7b.JOB.023.007 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

23:8b.JOB.023.008 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

23:9b.JOB.023.009 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

23:10b.JOB.023.010 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

23:11b.JOB.023.011 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

23:12b.JOB.023.012 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

23:13b.JOB.023.013 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

23:14b.JOB.023.014 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

23:15b.JOB.023.015 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

23:16b.JOB.023.016 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

23:17b.JOB.023.017 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.

24

24:1b.JOB.024.001 Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?

24:2b.JOB.024.002 Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet;

24:3b.JOB.024.003 de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant.

24:4b.JOB.024.004 Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.

24:5b.JOB.024.005 Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.

24:6b.JOB.024.006 På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.

24:7b.JOB.024.007 Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden.

24:8b.JOB.024.008 Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.

24:9b.JOB.024.009 Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning.

24:10b.JOB.024.010 Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar.

24:11b.JOB.024.011 Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst.

24:12b.JOB.024.012 Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.

24:13b.JOB.024.013 Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar.

24:14b.JOB.024.014 Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like.

24:15b.JOB.024.015 Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: »Intet öga får känna igen mig», och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.

24:16b.JOB.024.016 När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av.

24:17b.JOB.024.017 Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.

24:18b.JOB.024.018 »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.

24:19b.JOB.024.019 Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat.

24:20b.JOB.024.020 Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.

24:21b.JOB.024.021 Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan.»

24:22b.JOB.024.022 Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;

24:23b.JOB.024.023 han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar.

24:24b.JOB.024.024 När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort.

24:25b.JOB.024.025 Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet?

25

25:1b.JOB.025.001 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

25:2b.JOB.025.002 Hos honom är väldighet och förskräckande makt, hos honom, som skapar frid i sina himlars höjd.

25:3b.JOB.025.003 Vem finnes, som förmår räkna hans skaror? Och vem överstrålas ej av hans ljus?

25:4b.JOB.025.004 Huru skulle då en människa kunna hava rätt mot Gud eller en av kvinna född kunna befinnas ren?

25:5b.JOB.025.005 Se, ej ens månen skiner nog klart, ej ens stjärnorna äro rena i hans ögon;

25:6b.JOB.025.006 huru mycket mindre då människan, det krypet, människobarnet, den masken!

26

26:1b.JOB.026.001 Därefter tog Job till orda och sade:

26:2b.JOB.026.002 Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige, huru har du ej stärkt den maktlöses arm!

26:3b.JOB.026.003 Vilka råd har du ej givit den ovise, och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!

26:4b.JOB.026.004 Vem gav dig kraft att tala sådana ord, och vems ande var det som kom till orda ur dig?

26:5b.JOB.026.005 Dödsrikets skuggor gripas av ångest, djupets vatten och de som bo däri.

26:6b.JOB.026.006 Dödsriket ligger blottat för honom, och avgrunden har intet täckelse.

26:7b.JOB.026.007 Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet.

26:8b.JOB.026.008 Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte, och skyarna brista icke under bördan.

26:9b.JOB.026.009 Han gömmer sin tron för vår åsyn, han omhöljer den med sina skyar.

26:10b.JOB.026.010 En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen, där varest ljus ändas i mörker.

26:11b.JOB.026.011 Himmelens pelare skälva, de gripas av förfäran vid hans näpst.

26:12b.JOB.026.012 Med sin kraft förskräckte han havet, och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.

26:13b.JOB.026.013 Blott han andades, blev himmelen klar; hans hand genomborrade den snabba ormen.

26:14b.JOB.026.014 Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?

27

27:1b.JOB.027.001 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

27:2b.JOB.027.002 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:

27:3b.JOB.027.003 aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,

27:4b.JOB.027.004 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.

27:5b.JOB.027.005 Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.

27:6b.JOB.027.006 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.

27:7b.JOB.027.007 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.

27:8b.JOB.027.008 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?

27:9b.JOB.027.009 Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?

27:10b.JOB.027.010 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?

27:11b.JOB.027.011 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.

27:12b.JOB.027.012 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?

27:13b.JOB.027.013 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:

27:14b.JOB.027.014 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.

27:15b.JOB.027.015 De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.

27:16b.JOB.027.016 Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,

27:17b.JOB.027.017 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.

27:18b.JOB.027.018 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.

27:19b.JOB.027.019 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.

27:20b.JOB.027.020 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.

27:21b.JOB.027.021 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.

27:22b.JOB.027.022 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.

27:23b.JOB.027.023 Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.

28

28:1b.JOB.028.001 Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar;

28:2b.JOB.028.002 järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.

28:3b.JOB.028.003 Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet,

28:4b.JOB.028.004 Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.

28:5b.JOB.028.005 Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld.

28:6b.JOB.028.006 Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.

28:7b.JOB.028.007 Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den;

28:8b.JOB.028.008 den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.

28:9b.JOB.028.009 Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna.

28:10b.JOB.028.010 In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är.

28:11b.JOB.028.011 Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.

28:12b.JOB.028.012 Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning?

28:13b.JOB.028.013 Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land.

28:14b.JOB.028.014 Djupet säger: »Hon är icke här», och havet säger: »Hos mig är hon icke.»

28:15b.JOB.028.015 Hon köper icke för ädlaste metall, med silver gäldas ej hennes värde.

28:16b.JOB.028.016 Hon väges icke upp med guld från Ofir, ej med dyrbar onyx och safir.

28:17b.JOB.028.017 Guld och glas kunna ej liknas vid henne; hon får ej i byte mot gyllene klenoder.

28:18b.JOB.028.018 Koraller och kristall må icke ens nämnas; svårare är förvärva vishet än pärlor.

28:19b.JOB.028.019 Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon väges icke upp med renaste guld.

28:20b.JOB.028.020 Ja, visheten, varifrån kommer väl hon, och var har förståndet sin boning?

28:21b.JOB.028.021 Förborgad är hon för alla levandes ögon, för himmelens fåglar är hon fördold;

28:22b.JOB.028.022 avgrunden och döden giva till känna; »Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»

28:23b.JOB.028.023 Gud, han är den som känner vägen till henne, han är den som vet var hon har sin boning.

28:24b.JOB.028.024 Ty han förmår skåda till jordens ändar, allt vad som finnes under himmelen ser han.

28:25b.JOB.028.025 När han mätte ut åt vinden dess styrka och avvägde vattnen efter mått,

28:26b.JOB.028.026 när han stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle,

28:27b.JOB.028.027 då såg han och uppenbarade henne, då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.

28:28b.JOB.028.028 Och till människorna sade han så: »Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.»

29

29:1b.JOB.029.001 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

29:2b.JOB.029.002 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

29:3b.JOB.029.003 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

29:4b.JOB.029.004 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

29:5b.JOB.029.005 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

29:6b.JOB.029.006 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

29:7b.JOB.029.007 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

29:8b.JOB.029.008 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

29:9b.JOB.029.009 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

29:10b.JOB.029.010 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

29:11b.JOB.029.011 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

29:12b.JOB.029.012 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

29:13b.JOB.029.013 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

29:14b.JOB.029.014 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

29:15b.JOB.029.015 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

29:16b.JOB.029.016 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

29:17b.JOB.029.017 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

29:18b.JOB.029.018 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

29:19b.JOB.029.019 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

29:20b.JOB.029.020 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

29:21b.JOB.029.021 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

29:22b.JOB.029.022 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

29:23b.JOB.029.023 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

29:24b.JOB.029.024 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

29:25b.JOB.029.025 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

30

30:1b.JOB.030.001 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

30:2b.JOB.030.002 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

30:3b.JOB.030.003 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

30:4b.JOB.030.004 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

30:5b.JOB.030.005 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

30:6b.JOB.030.006 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

30:7b.JOB.030.007 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

30:8b.JOB.030.008 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

30:9b.JOB.030.009 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

30:10b.JOB.030.010 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

30:11b.JOB.030.011 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

30:12b.JOB.030.012 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

30:13b.JOB.030.013 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

30:14b.JOB.030.014 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

30:15b.JOB.030.015 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

30:16b.JOB.030.016 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

30:17b.JOB.030.017 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

30:18b.JOB.030.018 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

30:19b.JOB.030.019 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

30:20b.JOB.030.020 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

30:21b.JOB.030.021 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

30:22b.JOB.030.022 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

30:23b.JOB.030.023 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

30:24b.JOB.030.024 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

30:25b.JOB.030.025 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

30:26b.JOB.030.026 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

30:27b.JOB.030.027 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

30:28b.JOB.030.028 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

30:29b.JOB.030.029 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

30:30b.JOB.030.030 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

30:31b.JOB.030.031 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

31

31:1b.JOB.031.001 Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.

31:2b.JOB.031.002 Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?

31:3b.JOB.031.003 Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.

31:4b.JOB.031.004 Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?

31:5b.JOB.031.005 Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek?

31:6b.JOB.031.006 Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.

31:7b.JOB.031.007 Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck?

31:8b.JOB.031.008 Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.

31:9b.JOB.031.009 Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?

31:10b.JOB.031.010 Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne.

31:11b.JOB.031.011 Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit,

31:12b.JOB.031.012 en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.

31:13b.JOB.031.013 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig?

31:14b.JOB.031.014 Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?

31:15b.JOB.031.015 Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.

31:16b.JOB.031.016 Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta?

31:17b.JOB.031.017 Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav?

31:18b.JOB.031.018 Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.

31:19b.JOB.031.019 Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med?

31:20b.JOB.031.020 Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?

31:21b.JOB.031.021 Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten?

31:22b.JOB.031.022 Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led.

31:23b.JOB.031.023 Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.

31:24b.JOB.031.024 Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?

31:25b.JOB.031.025 Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?

31:26b.JOB.031.026 Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,

31:27b.JOB.031.027 att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?

31:28b.JOB.031.028 Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.

31:29b.JOB.031.029 Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?

31:30b.JOB.031.030 Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.

31:31b.JOB.031.031 Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?

31:32b.JOB.031.032 Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.

31:33b.JOB.031.033 Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,

31:34b.JOB.031.034 av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?

31:35b.JOB.031.035 Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!

31:36b.JOB.031.036 Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.

31:37b.JOB.031.037 Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.

31:38b.JOB.031.038 Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?

31:39b.JOB.031.039 Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv?

31:40b.JOB.031.040 Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.

32

32:1b.JOB.032.001 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.

32:2b.JOB.032.002 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;

32:3b.JOB.032.003 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.

32:4b.JOB.032.004 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.

32:5b.JOB.032.005 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.

32:6b.JOB.032.006 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.

32:7b.JOB.032.007 Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»

32:8b.JOB.032.008 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.

32:9b.JOB.032.009 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.

32:10b.JOB.032.010 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.

32:11b.JOB.032.011 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.

32:12b.JOB.032.012 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

32:13b.JOB.032.013 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»

32:14b.JOB.032.014 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

32:15b.JOB.032.015 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.

32:16b.JOB.032.016 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!

32:17b.JOB.032.017 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.

32:18b.JOB.032.018 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.

32:19b.JOB.032.019 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

32:20b.JOB.032.020 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.

32:21b.JOB.032.021 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.

32:22b.JOB.032.022 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!

33

33:1b.JOB.033.001 Men hör nu, Job, mina ord, och lyssna till allt vad jag vill säga.

33:2b.JOB.033.002 Se, jag upplåter nu mina läppar, min tunga tager till orda i min mun.

33:3b.JOB.033.003 Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal, och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.

33:4b.JOB.033.004 Guds ande är det som har gjort mig, den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv.

33:5b.JOB.033.005 Om du förmår, så må du nu svara mig; red dig till strid mot mig, träd fram.

33:6b.JOB.033.006 Se, jag är likställd med dig inför Gud, jag är danad av en nypa ler, också jag.

33:7b.JOB.033.007 Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig, ej heller kan min myndighet trycka dig ned.

33:8b.JOB.033.008 Men nu sade du så inför mina öron, så ljödo de ord jag hörde:

33:9b.JOB.033.009 »Ren är jag och fri ifrån överträdelse, oskyldig är jag och utan missgärning;

33:10b.JOB.033.010 men se, han finner på sak mot mig, han aktar mig såsom sin fiende.

33:11b.JOB.033.011 Han sätter mina fötter i stocken, vaktar på alla mina vägar.»

33:12b.JOB.033.012 Nej, häri har du orätt, svarar jag dig. Gud är ju förmer än en människa.

33:13b.JOB.033.013 Huru kan du gå till rätta med honom, såsom gåve han aldrig svar i sin sak?

33:14b.JOB.033.014 Både på ett sätt och på två talar Gud, om man också ej aktar därpå.

33:15b.JOB.033.015 I drömmen, i nattens syn, när sömnen har fallit tung över människorna och de vila i slummer på sitt läger,

33:16b.JOB.033.016 då öppnar han människornas öron och sätter inseglet på sina varningar till dem,

33:17b.JOB.033.017 när han vill avvända någon från en ogärning eller hålla högmodet borta ifrån en människa.

33:18b.JOB.033.018 Så bevarar han hennes själ från graven och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.

33:19b.JOB.033.019 Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger och genom ständig oro, allt intill benen.

33:20b.JOB.033.020 Hennes sinne får leda vid maten, och hennes själ vid den föda hon älskade.

33:21b.JOB.033.021 Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se, ja, hennes ben täras bort intill osynlighet.

33:22b.JOB.033.022 Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.

33:23b.JOB.033.023 Men om en ängel då finnes, som vakar över henne, en medlare, någon enda av de tusen, och denne får lära människan hennes plikt,

33:24b.JOB.033.024 då förbarmar Gud sig över henne och säger; »Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven; lösepenningen har jag nu fått.»

33:25b.JOB.033.025 Hennes kropp får då ny ungdomskraft, hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.

33:26b.JOB.033.026 När hon då beder till Gud, är han henne nådig och låter henne se sitt ansikte med jubel; han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.

33:27b.JOB.033.027 Så får denne då sjunga inför människorna och säga: »Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten, dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt;

33:28b.JOB.033.028 ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven, och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»

33:29b.JOB.033.029 Se, detta allt kommer Gud åstad, både två gånger och tre, för den mannen,

33:30b.JOB.033.030 till att rädda hans själ från graven, så att han får njuta av de levandes ljus.

33:31b.JOB.033.031 Akta nu härpå, du Job, och hör mig; tig, så att jag får tala.

33:32b.JOB.033.032 Dock, har du något att säga, så svara mig; tala, ty gärna gåve jag dig rätt.

33:33b.JOB.033.033 Varom icke, så är det du som må höra på mig; du må tiga, så att jag får lära dig vishet.

34

34:1b.JOB.034.001 Och Elihu tog till orda och sade:

34:2b.JOB.034.002 Hören, I vise, mina ord; I förståndige, lyssnen till mig.

34:3b.JOB.034.003 Örat skall ju pröva orden, och munnen smaken hos det man vill äta.

34:4b.JOB.034.004 Må vi nu utvälja åt oss vad rätt är, samfällt söka förstå vad gott är.

34:5b.JOB.034.005 Se, Job har sagt: »Jag är oskyldig. Gud har förhållit mig min rätt.

34:6b.JOB.034.006 Fastän jag har rätt, måste jag stå såsom lögnare; dödsskjuten är jag, jag som intet har brutit.»

34:7b.JOB.034.007 Var finnes en man som är såsom Job? Han läskar sig med bespottelse såsom med vatten,

34:8b.JOB.034.008 han gör sig till ogärningsmäns stallbroder och sällar sig till ogudaktiga människor.

34:9b.JOB.034.009 Ty han säger: »Det gagnar en man till intet, om han håller sig väl med Gud.»

34:10b.JOB.034.010 Hören mig därför, I förståndige män: Bort det, att Gud skulle begå någon orätt, att den Allsmäktige skulle göra vad orättfärdigt är!

34:11b.JOB.034.011 Nej, han vedergäller var människa efter hennes gärningar och lönar envar såsom hans vandel har förtjänat.

34:12b.JOB.034.012 Ty Gud gör i sanning intet som är orätt, den Allsmäktige kan icke kränka rätten.

34:13b.JOB.034.013 Vem har bjudit honom att vårda sig om jorden, och vem lade på honom bördan av hela jordens krets?

34:14b.JOB.034.014 Om han ville tänka allenast på sig själv och åter draga till sig sin anda och livsfläkt,

34:15b.JOB.034.015 då skulle på en gång allt kött förgås, och människorna skulle vända åter till stoft.

34:16b.JOB.034.016 Men märk nu väl och hör härpå, lyssna till vad mina ord förkunna.

34:17b.JOB.034.017 Skulle den förmå regera, som hatade vad rätt är? Eller fördömer du den som är den störste i rättfärdighet?

34:18b.JOB.034.018 Får man då säga till en konung: »Du ogärningsman», eller till en furste: »Du ogudaktige»?

34:19b.JOB.034.019 Gud har ju ej anseende till någon hövdings person, han aktar den rike ej för mer än den fattige, ty alla äro de hans händers verk.

34:20b.JOB.034.020 I ett ögonblick omkomma de, mitt i natten: folkhopar gripas av bävan och förgås, de väldige ryckas bort, utan människohand.

34:21b.JOB.034.021 Ty hans ögon vakta på var mans vägar, och alla deras steg, dem ser han.

34:22b.JOB.034.022 Intet mörker finnes och ingen skugga så djup, att ogärningsmän kunna fördölja sig däri.

34:23b.JOB.034.023 Ty länge behöver Gud ej vakta på en människa, innan hon måste stå till doms inför honom.

34:24b.JOB.034.024 Han krossar de väldige utan rannsakning och låter så andra träda fram i deras ställe.

34:25b.JOB.034.025 Ja, han märker väl vad de göra, han omstörtar dem om natten och låter dem förgås.

34:26b.JOB.034.026 Såsom ogudaktiga tuktar han dem öppet, inför människors åsyn,

34:27b.JOB.034.027 eftersom de veko av ifrån honom och ej aktade på alla hans vägar.

34:28b.JOB.034.028 De bragte så den armes rop inför honom, och rop av betryckta fick han höra.

34:29b.JOB.034.029 Vem vågar då fördöma, om han stillar larmet? Ja, vem vill väl skåda honom, om han döljer sitt ansikte, för ett folk eller för en enskild man,

34:30b.JOB.034.030 när han vill rycka makten ifrån gudlösa människor och hindra dem att bliva snaror för folket?

34:31b.JOB.034.031 Kan man väl säga till Gud: »Jag måste lida, jag som ändå intet har förbrutit.

34:32b.JOB.034.032 Visa mig du vad som går över mitt förstånd; om jag har gjort något orätt, vill jag då ej göra så mer.»

34:33b.JOB.034.033 Skall då han, för ditt klanders skull, giva vedergällning såsom du vill? Du själv, och icke jag, må döma därom; ja, tala du ut vad du menar.

34:34b.JOB.034.034 Men kloka män skola säga så till mig, visa män, när de få höra mig:

34:35b.JOB.034.035 »Job talar utan någon insikt, hans ord äro utan förstånd.»

34:36b.JOB.034.036 Så må nu Job utstå prövningar allt framgent, då han vill försvara sig på ogärningsmäns sätt.

34:37b.JOB.034.037 Till sin synd lägger han ju uppenbar ondska, oss till hån slår han ihop sina händer och talar stora ord mot Gud.

35

35:1b.JOB.035.001 Och Elihu tog till orda och sade:

35:2b.JOB.035.002 Menar du att sådant är riktigt? Kan du påstå att du har rätt mot Gud,

35:3b.JOB.035.003 du som frågar vad rättfärdighet gagnar dig, vad den båtar dig mer än synd?

35:4b.JOB.035.004 Svar härpå vill jag giva dig, jag ock dina vänner med dig.

35:5b.JOB.035.005 Skåda upp mot himmelen och se, betrakta skyarna, som gå där högt över dig.

35:6b.JOB.035.006 Om du syndar, vad gör du väl honom därmed? Och om dina överträdelser äro många, vad skadar du honom därmed?

35:7b.JOB.035.007 Eller om du är rättfärdig, vad giver du honom, och vad undfår han av din hand?

35:8b.JOB.035.008 Nej, för din like kunde din ogudaktighet något betyda och för en människoson din rättfärdighet.

35:9b.JOB.035.009 Väl klagar man, när våldsgärningarna äro många, man ropar om hjälp mot de övermäktigas arm;

35:10b.JOB.035.010 men ingen frågar: »Var är min Gud, min skapare, han som låter lovsånger ljuda mitt i natten,

35:11b.JOB.035.011 han som giver oss insikt framför markens djur och vishet framför himmelens fåglar?»

35:12b.JOB.035.012 Därför är det man får ropa utan svar om skydd mot de ondas övermod.

35:13b.JOB.035.013 Se, på fåfängliga böner hör icke Gud, den Allsmäktige aktar icke på slikt;

35:14b.JOB.035.014 allra minst, när du påstår att du icke får skåda honom, att du måste vänta på honom, fastän saken är uppenbar.

35:15b.JOB.035.015 Och nu menar du att hans vrede ej håller någon räfst, och att han föga bekymrar sig om människors övermod?

35:16b.JOB.035.016 Ja, till fåfängligt tal spärrar Job upp sin mun, utan insikt talar han stora ord.

36

36:1b.JOB.036.001 Vidare sade Elihu:

36:2b.JOB.036.002 Bida ännu litet, så att jag får giva dig besked, ty ännu något har jag att säga till Guds försvar.

36:3b.JOB.036.003 Min insikt vill jag hämta vida ifrån, och åt min skapare vill jag skaffa rätt.

36:4b.JOB.036.004 Ja, förvisso skola mina ord icke vara lögn; en man med fullgod insikt har du framför dig.

36:5b.JOB.036.005 Se, Gud är väldig, men han försmår dock ingen, han som är så väldig i sitt förstånds kraft.

36:6b.JOB.036.006 Den ogudaktige låter han ej bliva vid liv, men åt de arma skaffar han rätt.

36:7b.JOB.036.007 Han tager ej sina ögon från de rättfärdiga; de få trona i konungars krets, för alltid låter han dem sitta där i höghet.

36:8b.JOB.036.008 Och om de läggas bundna i kedjor och fångas i eländets snaror,

36:9b.JOB.036.009 så vill han därmed visa dem vad de hava gjort, och vilka överträdelser de hava begått i sitt högmod;

36:10b.JOB.036.010 han vill då öppna deras öra för tuktan och mana dem att vända om ifrån fördärvet.

36:11b.JOB.036.011 Om de då höra på honom och underkasta sig, så få de framleva sina dagar i lycka och sina år i ljuvlig ro.

36:12b.JOB.036.012 Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen och omkomma, när de minst tänka det.

36:13b.JOB.036.013 Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede och icke anropa honom, när han lägger dem i band,

36:14b.JOB.036.014 deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden, och deras liv skall dela tempelbolares lott.

36:15b.JOB.036.015 Genom lidandet vill han rädda den lidande, och genom betrycket vill han öppna hans öra.

36:16b.JOB.036.016 Så sökte han ock draga dig ur nödens gap, ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde; och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.

36:17b.JOB.036.017 Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom; ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast.

36:18b.JOB.036.018 Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid, och huru svårt du än har måst plikta, borde du ej därav ledas vilse.

36:19b.JOB.036.019 Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nöd och genom allt som nu har prövat din kraft?

36:20b.JOB.036.020 Du må ej längta så ivrigt efter natten, den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats.

36:21b.JOB.036.021 Tag dig till vara, så att du ej vänder dig till vad fördärvligt är; sådant behagar dig ju mer än att lida.

36:22b.JOB.036.022 Se, Gud är upphöjd genom sin kraft. Var finnes någon mästare som är honom lik?

36:23b.JOB.036.023 Vem har föreskrivit honom hans väg, och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»

36:24b.JOB.036.024 Tänk då på att upphöja hans gärningar, dem vilka människorna besjunga

36:25b.JOB.036.025 och som de alla skåda med lust, de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.

36:26b.JOB.036.026 Ja, Gud är för hög för vårt förstånd, hans år äro flera än någon kan utrannsaka.

36:27b.JOB.036.027 Se, vattnets droppar drager han uppåt, och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram;

36:28b.JOB.036.028 skyarna gjuta dem ut såsom en ström, låta dem drypa ned över talrika människor.

36:29b.JOB.036.029 Ja, kan någon fatta molnens utbredning, braket som utgår från hans hydda?

36:30b.JOB.036.030 Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen, och själva havsgrunden höljer han in däri.

36:31b.JOB.036.031 Ty så utför han sina domar över folken; så bereder han ock näring i rikligt mått.

36:32b.JOB.036.032 I ljungeldsljus höljer han sina händer och sänder det ut mot dem som begynna strid.

36:33b.JOB.036.033 Budskap om honom bär hans dunder; själva boskapen bebådar hans antåg.

37

37:1b.JOB.037.001 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.

37:2b.JOB.037.002 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.

37:3b.JOB.037.003 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

37:4b.JOB.037.004 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.

37:5b.JOB.037.005 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

37:6b.JOB.037.006 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

37:7b.JOB.037.007 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.

37:8b.JOB.037.008 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.

37:9b.JOB.037.009 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

37:10b.JOB.037.010 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

37:11b.JOB.037.011 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

37:12b.JOB.037.012 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

37:13b.JOB.037.013 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

37:14b.JOB.037.014 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.

37:15b.JOB.037.015 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

37:16b.JOB.037.016 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?

37:17b.JOB.037.017 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?

37:18b.JOB.037.018 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

37:19b.JOB.037.019 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

37:20b.JOB.037.020 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

37:21b.JOB.037.021 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.

37:22b.JOB.037.022 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

37:23b.JOB.037.023 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

37:24b.JOB.037.024 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.

38

38:1b.JOB.038.001 Och HERREN svarade Job ur stormvinden och sade:

38:2b.JOB.038.002 Vem är du som stämplar vishet såsom mörker, i det att du talar så utan insikt?

38:3b.JOB.038.003 Omgjorda nu såsom ej man dina länder; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.

38:4b.JOB.038.004 Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd.

38:5b.JOB.038.005 Vem har fastställt hennes mått -- du vet ju det? Och vem spände sitt mätsnöre ut över henne?

38:6b.JOB.038.006 Var fingo hennes pelare sina fästen, och vem var det som lade hennes hörnsten,

38:7b.JOB.038.007 medan morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop?

38:8b.JOB.038.008 Och vem satte dörrar för havet, när det föddes och kom ut ur moderlivet,

38:9b.JOB.038.009 när jag gav det moln till beklädnad och lät töcken bliva dess linda,

38:10b.JOB.038.010 när jag åt det utstakade min gräns och satte bom och dörrar därför,

38:11b.JOB.038.011 och sade: »Härintill skall du komma, men ej vidare, här skola dina stolta böljor lägga sig»?

38:12b.JOB.038.012 Har du i din tid bjudit dagen att gry eller anvisat åt morgonrodnaden dess plats,

38:13b.JOB.038.013 där den skulle fatta jorden i dess flikar, så att de ogudaktiga skakades bort därifrån?

38:14b.JOB.038.014 Då ändrar den form såsom leran under signetet, och tingen stå fram såsom klädda i skrud;

38:15b.JOB.038.015 då berövas de ogudaktiga sitt ljus, och den arm som lyftes för högt brytes sönder.

38:16b.JOB.038.016 Har du stigit ned till havets källor och vandrat omkring på djupets botten?

38:17b.JOB.038.017 Hava dödens portar avslöjat sig för dig, ja, såg du dödsskuggans portar?

38:18b.JOB.038.018 Har du överskådat jordens vidder? Om du känner allt detta, så låt höra.

38:19b.JOB.038.019 Vet du vägen dit varest ljuset bor, eller platsen där mörkret har sin boning,

38:20b.JOB.038.020 så att du kan hämta dem ut till deras gräns och finna stigarna som leda till deras hus?

38:21b.JOB.038.021 Visst kan du det, ty så tidigt blev du ju född, så stort är ju dina dagars antal!

38:22b.JOB.038.022 Har du varit framme vid snöns förrådshus? Och haglets förrådshus, du såg väl dem

38:23b.JOB.038.023 -- de förråd som jag har sparat till hemsökelsens tid, till stridens och drabbningens dag?

38:24b.JOB.038.024 Vet du vägen dit varest ljuset delar sig, dit där stormen sprider sig ut över jorden?

38:25b.JOB.038.025 Vem har åt regnflödet öppnat en ränna och banat en väg för tordönets stråle,

38:26b.JOB.038.026 till att sända regn över länder där ingen bor, över öknar, där ingen människa finnes,

38:27b.JOB.038.027 till att mätta ödsliga ödemarker och giva växt åt gräsets brodd?

38:28b.JOB.038.028 Säg om regnet har någon fader, och vem han är, som födde daggens droppar?

38:29b.JOB.038.029 Ur vilken moders liv är det isen gick fram, och vem är hon som födde himmelens rimfrost?

38:30b.JOB.038.030 Se, vattnet tätnar och bliver likt sten, så ytan sluter sig samman över djupet.

38:31b.JOB.038.031 Knyter du tillhopa Sjustjärnornas knippe? Och förmår du att lossa Orions band?

38:32b.JOB.038.032 Är det du som, när tid är, för himmelstecknen fram, och som leder Björninnan med hennes ungar?

38:33b.JOB.038.033 Ja, förstår du himmelens lagar, och ordnar du dess välde över jorden?

38:34b.JOB.038.034 Kan du upphöja din röst till molnen och förmå vattenflöden att övertäcka dig?

38:35b.JOB.038.035 Kan du sända ljungeldar åstad, så att de gå, så att de svara dig: »Ja vi äro redo»?

38:36b.JOB.038.036 Vem har lagt vishet i de mörka molnen, och vem gav förstånd åt järtecknen i luften?

38:37b.JOB.038.037 Vem håller med sin vishet räkning på skyarna? Och himmelens läglar, vem häller ut dem,

38:38b.JOB.038.038 medan mullen smälter såsom malm och jordkokorna klibbas tillhopa?

39

39:1b.JOB.039.001 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,

39:2b.JOB.039.002 när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?

39:3b.JOB.039.003 Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?

39:4b.JOB.039.004 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

39:5b.JOB.039.005 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

39:6b.JOB.039.006 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

39:7b.JOB.039.007 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

39:8b.JOB.039.008 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

39:9b.JOB.039.009 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

39:10b.JOB.039.010 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

39:11b.JOB.039.011 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

39:12b.JOB.039.012 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

39:13b.JOB.039.013 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

39:14b.JOB.039.014 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

39:15b.JOB.039.015 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

39:16b.JOB.039.016 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

39:17b.JOB.039.017 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

39:18b.JOB.039.018 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

39:19b.JOB.039.019 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

39:20b.JOB.039.020 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

39:21b.JOB.039.021 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

39:22b.JOB.039.022 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

39:23b.JOB.039.023 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

39:24b.JOB.039.024 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

39:25b.JOB.039.025 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

39:26b.JOB.039.026 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

39:27b.JOB.039.027 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

39:28b.JOB.039.028 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

39:29b.JOB.039.029 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

39:30b.JOB.039.030 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

39:31b.JOB.039.031 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

39:32b.JOB.039.032 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

39:33b.JOB.039.033 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

39:34b.JOB.039.034 Så svarade nu HERREN Job och sade:

39:35b.JOB.039.035 Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!

39:36b.JOB.039.036 Job svarade HERREN och sade:

39:37b.JOB.039.037 Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.

39:38b.JOB.039.038 En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.

40

40:1b.JOB.040.001 Och HERREN talade till Job ur stormvinden och sade:

40:2b.JOB.040.002 Omgjorda såsom en man dina länder; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.

40:3b.JOB.040.003 Vill du göra min rätt om intet och döma mig skyldig, för att själv stå såsom rättfärdig?

40:4b.JOB.040.004 Har du en sådan arm som Gud, och förmår du dundra med din röst såsom han?

40:5b.JOB.040.005 Pryd dig då med ära och höghet, kläd dig i majestät och härlighet.

40:6b.JOB.040.006 Gjut ut din vredes förgrymmelse, ödmjuka med en blick allt vad högt är.

40:7b.JOB.040.007 Ja, kuva med en blick allt vad högt är, slå ned de ogudaktiga på stället.

40:8b.JOB.040.008 Göm dem i stoftet allasammans, ja, fjättra deras ansikten i mörkret.

40:9b.JOB.040.009 Då vill jag prisa dig, också jag, för segern som din högra hand har berett dig.

40:10b.JOB.040.010 Se, Behemot, han är ju mitt verk såväl som du. Han lever av gräs såsom en oxe.

40:11b.JOB.040.011 Och se vilken kraft han äger i sina länder, vilken styrka han har i sin buks muskler.

40:12b.JOB.040.012 Han bär sin svans så styv som en ceder, ett konstrikt flätverk äro senorna i hans lår.

40:13b.JOB.040.013 Hans benpipor äro såsom rör av koppar, benen i hans kropp likna stänger av järn.

40:14b.JOB.040.014 Förstlingen är han av vad Gud har gjort; hans skapare själv har givit honom hans skära.

40:15b.JOB.040.015 Ty foder åt honom frambära bergen, där de vilda djuren alla hava sin lek.

40:16b.JOB.040.016 Under lotusträd lägger han sig ned, i skygdet av rör och vass.

40:17b.JOB.040.017 Lotusträd giva honom tak och skugga, pilträd hägna honom runt omkring.

40:18b.JOB.040.018 Är floden än så våldsam, så ängslas han dock icke; han är trygg, om ock en Jordan bryter fram mot hans gap.

40:19b.JOB.040.019 Vem kan fånga honom, när han är på sin vakt, vem borrar en snara genom hans nos?

40:20b.JOB.040.020 Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?

40:21b.JOB.040.021 Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft?

40:22b.JOB.040.022 Menar du att han skall slösa på dig många böner eller tala till dig med mjuka ord?

40:23b.JOB.040.023 Att han skall vilja sluta fördrag med dig, så att du finge honom till din träl för alltid?

40:24b.JOB.040.024 Kan du hava honom till leksak såsom en fågel och sätta honom i band åt dina tärnor?

40:25b.JOB.040.025 Pläga fiskarlag köpslå om honom och stycka ut hans kropp mellan krämare?

40:26b.JOB.040.026 Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner?

40:27b.JOB.040.027 Ja, försök att bära hand på honom du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.

40:28b.JOB.040.028 Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket, han fälles till marken redan vid hans åsyn.

41

41:1b.JOB.041.001 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

41:2b.JOB.041.002 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

41:3b.JOB.041.003 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

41:4b.JOB.041.004 Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

41:5b.JOB.041.005 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

41:6b.JOB.041.006 Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.

41:7b.JOB.041.007 Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

41:8b.JOB.041.008 Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

41:9b.JOB.041.009 När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

41:10b.JOB.041.010 Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

41:11b.JOB.041.011 Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.

41:12b.JOB.041.012 Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.

41:13b.JOB.041.013 På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.

41:14b.JOB.041.014 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

41:15b.JOB.041.015 Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.

41:16b.JOB.041.016 När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.

41:17b.JOB.041.017 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.

41:18b.JOB.041.018 Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.

41:19b.JOB.041.019 Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;

41:20b.JOB.041.020 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.

41:21b.JOB.041.021 På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

41:22b.JOB.041.022 Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

41:23b.JOB.041.023 Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.

41:24b.JOB.041.024 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.

41:25b.JOB.041.025 På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.

42

42:1b.JOB.042.001 Job svarade HERREN och sade:

42:2b.JOB.042.002 Ja, jag vet att du förmår allt, och att intet som du besluter är dig för svårt.

42:3b.JOB.042.003 Vem var då jag som i oförstånd gav vishet namn av mörker? Jag ordade ju om vad jag icke begrep, om det som var mig för underbart och det jag ej kunde förstå.

42:4b.JOB.042.004 Men hör nu, så vill jag tala; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.

42:5b.JOB.042.005 Blott hörsägner hade jag förnummit om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon.

42:6b.JOB.042.006 Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig, i stoft och aska.

42:7b.JOB.042.007 Sedan HERREN hade talat så till Job, sade han till Elifas från Teman: »Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner, därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.

42:8b.JOB.042.008 Så tagen eder nu sju tjurar och sju vädurar, och gån till min tjänare Job och offren dem såsom brännoffer för eder; ock låten min tjänare Job bedja för eder. Till äventyrs skall jag då, av nåd mot honom, avstå från att göra något förskräckligt mot eder, till straff därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.»

42:9b.JOB.042.009 Då gingo Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naaman åstad och gjorde såsom HERREN hade tillsagt dem; och HERREN tog nådigt emot Jobs bön.

42:10b.JOB.042.010 Och då nu Job bad för sina vänner, upprättade HERREN åter honom själv; HERREN gav Job dubbelt igen mot vad han förut hade haft.

42:11b.JOB.042.011 Och alla hans bröder och systrar och alla hans forna bekanta kommo till honom och höllo måltid med honom i hans hus, och ömkade honom för alla de olyckor som HERREN hade låtit komma över honom. Och de gåvo honom vardera en kesita och en guldring.

42:12b.JOB.042.012 Och HERREN välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än begynnelsen, så att han fick fjorton tusen får, sex tusen kameler, ett tusen par oxar och ett tusen åsninnor.

42:13b.JOB.042.013 Och han fick sju söner och tre döttrar.

42:14b.JOB.042.014 Den första dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den tredje Keren-Happuk.

42:15b.JOB.042.015 Och så sköna kvinnor som Jobs döttrar funnos icke i hela landet; och deras fader gav dem arvedel bland deras bröder.

42:16b.JOB.042.016 Och Job levde därefter ett hundra fyrtio år, och fick se sina barn och barnbarn i fyra led.

42:17b.JOB.042.017 Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.